Som jag tidigare skrivit om har vi kommit lite längre idag med att ”tillåta” sorgen efter en hund eller en katt. Även där finns det tydliga gränser dock, sorgen får inte jämföras med den efter en människa. Den får inte pågå för länge (”hon skulle ha kommit över det nu”), vara för omvälvande eller stark (då tolkas det snabbt som att den egentligen måste handla om något annat). Djur som har dött blir ofta onämnbara efteråt, man frågas inte om dem trots att samma behov att prata om den man har förlorat kan finnas hos den som förlorat ett djur som en människa.

I mitt förra inlägg skrev jag om Oscar och kanske var det någon som reagerade på att jag aldrig skrev vad han var för slags djur. Oscar var en tamråtta. Ett sådant djur som ofta hålls i bur och inte ses som någon man skapar ett band till. Men mitt sätt att ha honom var annorlunda. Jag hittade honom i en djuraffär där jag var inne och handlade, lätt stressad då jag i mitt dåvarande arbete hade ensamt ansvar för 102 (!) djur på en kolloverksamhet. Han låg i en hängmatta och verkade helt deprimerad men det var något med honom som gjorde att jag bara visste att han skulle följa med mig, den där ögonblickliga känslan av att det måste bli så som man ibland kan uppleva med ett djur. När jag frågade i affären sa de att jag kunde få honom gratis eftersom han passerat säljåldern och snart skulle gå vidare som mat till ormarna. Jag öppnade dörren, han klättrade ut och upp på min axel och där stannade han i två och ett halvt år. Jag hade faktiskt en bur till honom så småningom, mest för att han skulle ha ett tryggt krypin när han ville, men han var bara där nån gång ibland då han ville vara ensam. Annars levde han runt helt hemmastadd i min lägenhet och sov alltid under täcket i min säng. Han följde med mig i stort sett överallt och satt på axeln utom då vi åkte tunnelbana, då kröp han in under min tröja. Han var van att åka buss, bil och tåg, reste med mig överallt och följde med mig till vårt skärgårdshus där han sprang runt i växthuset. Ofta glömde jag att stänga dörren men han hade koll på att han inte skulle gå utanför. Alla som träffade Oscar förvånades över att en råtta kunde vara precis som en hund, hur social och rolig och liksom ”med” han var. För den som tvivlar på att råttor kan ha humor rekommenderar jag att söka efter skrattande råttor och ”Panksepp” på nätet. Där visas det hur forskaren Jaak Panksepp (som först blev utskrattad) lyckades bevisa att råttor skrattar när de busar och blir kittlade, bara med ett ljud som är för högt för mänskliga öron att höra utan teknisk hjälp.

Det här var under en period i mitt liv när jag brottades med flera svåra saker och jag kan bara säga att Oscar hjälpte mig mer än vad som kan beskrivas med ord. Han fick mig att skratta trots en pågående depression, han fick mig att gå ut och göra saker. Han var en råtta och jag saknar honom fortfarande. Men jag pratar inte om honom med någon som inte träffade oss då. Jag vet att om jag försöker förklara vad han betydde för mig och hur jag alltid kommer sakna honom kommer jag att mötas av ett överseende leende av stilen ”men snälla nån…” eller en road min. Det är en sorg som inte skulle accepteras för vad den faktiskt är utan genast tolkas som att han var ett ting, ett verktyg, en symbol som hjälpte mig. Så var det inte, han var en enorm personlighet i en väldigt liten kropp och som person betydde han så mycket.

Under mina studier har jag i olika sammanhang intervjuat människor om deras relation till djur och jag har stött på en hel del som haft ett starkt band till djur som vi inte förväntas knyta an till och som brottas med sorgen som inte får finnas efteråt. Framför allt är det svårt att accepteras om man sörjer ett djur av lantbrukssart, de djur som vi enligt normen ska konsumera och inte älska, eller ett smådjur som de flesta utgår från är tämligen menlösa ”burdjur” som vi inte har ett starkt band till. Men det är inte arten av den man förlorat som spelar roll för hur djup sorgen blir, det är relationen man haft och vad den inneburit för en.

Nyligen deltog jag i en föreläsning om sorgen som kan uppstå efter en avliden hund. Där fick vi en övning som är intressant för oss som förlorat både djur och människor nyligen. Vi fick i uppgift att tänka igenom hur många gånger den senaste tiden som någon har frågat och bett oss att berätta om djuret vi förlorat jämfört med människan. Det var en chans att reflektera över hur man även då man har förlorat en hund, ett djur som många idag accepterar att man faktiskt sörjer, ändå förväntas snabbt komma vidare och fokusera på att skaffa sig en ny. Och där blev det väldigt tydligt hur minnet efter en människa förväntas få leva kvar medan behovet att prata om de djur som vi förlorat ofta förväntas försvinna allt för snabbt.

Denna text är tredje och sista delen av tre på temat Döden.