Hubertus, även kallad Hubbe, var min pappas boxer.

Han omplacerades till vår familj som en sönderstressad unghund med enorm separationsångest och hanhundsaggression. Det krävdes lång tid av rehabilitering i form av träning, tålamod och medicinsk hjälp men sedan blev han den fantastiska hund han egentligen alltid varit. Den här texten handlar om hans sista dag i livet, en sensommardag för 14 år sedan.

Hubbe visste att det fanns två sorters utfärder, det fanns uppdrag och det fanns utflykter. Utflykter var att åka till trevliga platser, nosa fritt och springa runt och kanske hitta en trevlig tik att svansa för. Uppdrag däremot, det var jobbturer med lång väntan, det var veterinärbesök och möten, det var alla de där turerna man inte njöt och allra helst valt bort men som man visste att livet ändå krävde av en. ”A man’s got to do what a man’s got to do” som det stod tryckt på hans filt i husses bil, filten han alltid låg på när de reste ihop. Det han skulle göra idag var definitivt ett uppdrag. Den senaste tiden hade inte varit bra, hjärntumören i Hubbes huvud gav honom stark värk och han var klok nog att veta att hans tolv år spelat ut sin rätt nu. Klok nog att faktiskt verka förstå vad det var som hände.

Vi var i skärgårdshuset där han mått som bäst och solen sken när vi bredde ut hans filt på altanen och tyst välkomnade veterinären som just kommit. Hubbe bars till filten, han var för trött för att gå själv nu. Ändå hade han senast samma morgon ställt sig upp vid doften av mattes kanelbullebak, insisterat på att det var just en kanelbulle han tänkt sig till frukost. Men vi visste ju att om vi väntade längre nu skulle hans liv bara bestå av smärta. Veterinären satte sig intill honom, sa ”ta den tid ni behöver, ingen brådska”. Och Hubbe la tyst sitt vackra silvergråa huvud i våra knän i tur och ordning. Först i mitt; hans lillmattes, sedan mattes. Och till sist la han sig tillrätta hos sin husse och mötte hans blick. ”Husse, du gav mig livet tillbaka. Du räddade mig en gång. Men egentligen vet vi båda två att du behövde mig lika mycket som jag dig”.

När sprutan fördes in var allting helt stilla. Som om vädret svarade på vad som hände hade himlen mörkats och ett stilla regn kom. När den andra sprutan givits och Hubbes andning sakta stannade av blev regnet värre och det märktes att ett av sensommarens sista åskväder var på ingång. Som om hela byn omkring där alla kände honom måste få veta att det var dags för Hubbe att fara nu. Tänk att vi som älskar djur ofta väljer detta om och om igen, skapar en relation till någon som vi vet jämfört med människoliv lever under så kort tid. Kanske gör vi det för att vi vet att även om deras död kommer att skapa hål i våra hjärtan, så är det hjärtat ändå så mycket rikare än vad det varit om de aldrig funnits. Att välja att ta bort sin vän är ofta förenat med stor ångest kring beslutet. Min första egna hund dog när jag var sexton år och skonsamt nog somnade hon in i sömnen. Det är sällan vi får en sådan ynnest, ofta är beslutet att det är dags något vi måste ta ansvar för och det är inte lätt att avgöra när det är dags.

Hubbe var en sådan där hund som kallas en på miljonen, fast jag tycker att de nog är vanligare än så. En sådan individ som liksom fyllde hela rummet och såg till att även människor som normalt inte tycker om hundar såg honom. Han var en sådan stor personlighet. Jag minns en granne till mina föräldrar, en person som inte ens tyckte om hundar men som stannade upp vid ett besök hos dem och sa ”Det är så konstigt. Men han har faktiskt en själ”.

Somliga hundar har den förmågan, att liksom rasera murarna som vi ibland bygger upp mellan människa och djur.

Den kvällen då Hubbe dött satt jag i lusthuset vid havet och tänkte på hans liv och allt vad han betytt för oss. Tänkte på att kanske blir vi liksom lite bättre människor av förmånen att ha fått känna djur som han. Regnet hade avtagit igen och solens mjuka strålar lät havet skimra ljust. Då mindes jag delar av en dikt jag läst för länge sedan och fortfarande inte kan minnas var jag hittat.

”They existed
We can be
Be and be better
For they existed
They lived and loved us
They existed”

Det här är det första blogginlägget av sammanlagt tre på temat Döden.