“We who choose to surround ourselves with lives even more temporary than our own live within a fragile circle easily and often breached. Unable to accept its awful gaps, we still would live no other way”

Dikten är skriven av Irving Townsend och de flesta som älskat ett djur kan nog känna igen sig i den. Det finns människor som efter att ha förlorat ett djur väljer att aldrig skaffa sig ett djur på nytt, för att det helt enkelt är för smärtsamt att uppleva förlusten och behöva sörja. Men de allra flesta djurälskare lever så som det beskrivs i dikten och vågar välja en ny relation, trots att man vet vad det kommer att innebära så småningom.

Min Oskar blev hastigt sjuk en julafton. Jag kände egentligen att det var över men jag kunde inte förmå mig till att fullkomligt ta in det. Istället valde jag att tro att vi hade ännu några dagar kvar. Han blev hastigt sämre under julnatten och innan djursjukhuset öppnat igen hade han smärtsamma kramper och kände inte längre igen mig. Jag kände att han liksom inte var där längre och när jag försökte röra vid honom bet han mig hårt.

Jag har vänner som i åratal levt med ångesten av att känna att de väntade för länge med beslutet om att låta ett djur få somna in. Det är både en frist och en tyngd i att vi kan, och faktiskt förväntas, välja när våra djur ska dö. Svårt för att det inte alltid är självklart när beslutet är rätt att ta. Själv har jag alltså upplevt motsatsen och känt att jag valde att vänta för länge. Det gav mig samvetskval av att jag kände att jag utsatt någon jag brydde mig så mycket om för lidande.

Vi vet idag att sorgen efter ett djur kan vara precis lika stark som den efter en människa. Det är styrkan i relationen som spelar roll, inte att man är av olika art. Vi har kommit en bit på väg i acceptans av detta i vårt samhälle och idag möts framför allt hund- och kattägare oftare av förståelse för sin sorg. Ändå kan man efter en tid få höra att man borde ha kommit över det nu ”det var ju ändå bara ett djur”. Den ibland välmenande frågan om man inte ska skaffa sig en ny hund kan kännas mycket smärtsam för den som ännu sörjer. Och samtidigt vill jag här flika in att tiden det tar innan man tar emot ett nytt djur inte på något sätt behöver stå i relation till hur djupt man sörjer en individ. Det är helt enkelt individuellt när vi är redo och vissa av oss sörjer samtidigt som vi bygger en ny relation.

Den primära sorgen är den vi har av förlusten av en individ som varit viktig för oss. Men som djurägare kan vi också uppleva sorg av andra slag, ibland naturligtvis samtidigt med den primära sorgen.

Sekundär sorg är då man med djuret också förlorar en del av ett socialt sammanhang, t.ex. om man tränat intensivt med andra, arbetat med sin hund eller tävlat tillsammans. Då kan man uppleva att man förlorar en del av sig själv tillsammans med djuret.

Symbolisk sorg är den man kan uppleva om man haft djuret tillsammans med någon annan, kanske en partner som har gått vidare före djuret. Även sorg efter en skilsmässa kan väckas på nytt då ett djur man haft gemensamt dör.

Svårtydlig sorg är när man inte får ett avslut, kanske aldrig får reda på vad som hände med djuret. Bland djurägare är det framför allt ägare till utekatter som riskerar detta, om katten vandrat iväg och försvunnit och man aldrig får reda på vad som hände. När sorgearbetet blir ofullständigt för att man inte vet vad som hände är den ofta förenad med svåra känslor av skuld och skam.

En mycket svår form av sorg är den komplicerade sorgen. Det är sorg som inte lindras med tiden och där man behöver professionell hjälp för att komma vidare. Komplicerad sorg kan orsakas av skilda ting men när det gäller förlust av djur kan det till exempel uppstå om djurets död är våldsam/traumatisk, om den väcker minnen av tidigare svåra trauman, sker samtidigt som andra svåra livshändelser eller som en utveckling av svårtydlig sorg. En sorg som, oavsett skäl, utvecklas till komplicerad sorg, kan vara omöjlig att själv bearbeta. Idag finns det lyckligtvis terapeuter som förstår att man kan behöva hjälp med sorgehantering även vid förlust av ett djur, särskilt om sorgen är komplicerad. Otillåten sorg drabbas man som djurägare av när ens förlust och sorgeprocess inte erkänns av andra människor. Den kommer jag att återkomma till i mitt tredje och sista inlägg på temat död och sorg.

När Oskar dog kände jag ett starkt behov av att skapa någon slags minnesting efter honom. Jag gick och köpte ett litet fyrkantigt block av vacker sten med någon slags tanke om att forma till det eller rista in hans namn på det. Jag lyckades aldrig bestämma mig för vad jag skulle göra och nu, tretton år efter hans död, ligger det där stenblocket ännu orört i ett skåp.

Denna text är andra delen av tre på temat Döden.